Mitt nya år

Den 28 januari. Imorgon är det ett år sedan jag opererades för elfte gången. Den stora gången. Den rent ut sagt, förjävliga gången. Jag kan inte förstå att det snart är ett år sedan jag satt i det kala rummet på Huddinge i väntan på att lägga mig på britsen. Det både mamma, pappa och jag minns klarast från den dagen är mitt psykbryt i väntrummet.

Jag grät, skrek och skakade. En sköterska kom och lugnade mig med en klapp på axeln. Sade åt mamma och pappa att hon tar hand om mig, och sedan blev jag ledd in i ett bås för att byta om. Jag har aldrig kännt mig så liten och rädd. Ofantligt ensam. Sårbar. Operationen blev några timmar försenad och jag låg och grät. Jag fick lugnande och smärtstillande, och hela tiden låg jag på sidan och skakade. Stirrade in i en gul gardin. Dem kunde inte förstå varför jag var så ledsen. Än mindre dem, än mindre jag.

Nu efteråt har jag insikten att den dagen och den stunden var avstampen för det värsta året i mitt liv. Ett år där jag ibland undrat om jag kommer orka överleva, men framförallt undrat om jag vill. Smärta och ångest. Ensamhet. Febrilt letande efter det. Febrilt letande efter att hitta tillbaka, och febrilt letande efter någon slags gnista. Det kan låta dramatiskt, men varenda dag har på ett eller annat sätt varit en kamp. Med eller mot mig själv.

Nu är allting över. Det är faktiskt det. Jag måste bara tro på det och lägga ner stridsyxan. Sluta försöka skydda mig själv, hänga med och börja leva livet. Jag är helt frisk för första gången sedan 13 fylla år.

Gå i frid/Emma


You know the way you wanna play it

Dagarna går och jag lever för första gången på länge. Jag tränar, jag jobbar, jag går ut och jag mår relativt bra. Så bra som jag "ska" må. Smärtan finns där som en påminelse av vad som varit, men resten pekar dit det ska.

Men ändå kan allting kännas så fel. Hamsterhjulet snurrar och jag springer så fort jag bara kan, men det räcker inte. Det känns som om jag närsomhelst kan snubbla och trilla ur. Innan jag hinner blinka kan jag handfall ligga där på golvet. Inte död, men still och skadad.

Alla säger att det är skönt att se mig så pigg.. Det håller jag med om. Jag ser pigg ut. Men jag känner mig fortfarande som en levande zombie.. Jag vet inte. Det är det där. Jag vet aldrig någonting. Jag får idéer som ena sekunden är bäst och så jävla bra, men som nästa ligger i papperskorgen med ett bananskal.

Den där Emma alltså.. En vilsen, men framförallt, sarjad själ. Både på väg att växa i och ur skorna.

Gå i frid/Emma




Bingen

Om det var tandläkaren som till slut tog kål på mig vet jag inte, men något var det för igår kändes det som att trilla tillbaka till ruta ett.

Jag pallrade mig upp ur sängen i ett försök till att bita ihop, men när jag väl landade vid mitt skrivbord här på jobbet och såg fyra skärmar framför mig (jag har två) kände jag att det var tid att kasta in handduken. Jag pallrade mig hem igen och sov hela dagen.  Jag vaknade att magen kurrade, åt och gav mig sedan, illa kvickt, tillbaka till bingen.

Idag mår jag bättre. Ingen feber och mindre ont. Check Check.

En aktiv helg står på schemat. Jag hoppas att jag håller!

Gå i frid/Emma

The dentist

Usch fy bövelen. Jag har varit hos tandläkaren här på morgonkvisten, och detta vill jag uttrycka hemska känslor över. Otäcka upplevelse! Man ligger där med käften öppen till max med en människa bärande munskydd över sig. Dessa tandintresserade yrkesarbetare verkar även vara ett pratsamt släkte  då jag alltid tycker att dem tjattrar på som om det var deras sista dag med stämband. Och där ligger jag. Försöker få fram lite "mm" och "aa" medans jag kniper ihop ögonen tills jag får kramp.

Hualigen. Likväl hade jag inte hål och hade skött mig relativt bra. Tandtråd kan jag dock bli bättre på. No shit sherlock tänkte jag då.. 

But over all, Heja mig!

Gå i frid/Emma 


The grand price



Jag kom hem från jobbet för en halvtimme sedan, och nu sitter jag och myser/degar i soffan. Tittar med ett öga på TV:n, och med det andra på min lilla snuttikanin som skuttar omkring. Hur kan ett litet djur frambringa så otroligt mycket kärlek och känslor? Hon är den första jag säger hej till på morgonen, och den sista jag säger godnatt till på kvällen. Gullisen.

Nåväl. Dagen på jobbet har varit bra. Jag har haft mycket att göra, men det är enbart roligt. Tiden flyger iväg och jag njuter varenda sekund.

Over.

GÅ i frid/Emma





Here comes the sun

Satan vad energi jag fick efter en liten stund på crosstrainern. Endorfinerna släpptes lös i kroppen.

Nu sitter jag, som säkert många andra, och kollar på Idrottsgalan. Jag förundras och blir imponerad över alla som ägnar sitt liv åt att bli bäst. Just nu är det dock Peter Harrysson som är där av en anledning som bara gud vet. Han nämnde just att han inte tränat på 30 år, något som i sig inte är föga förvånande, men varför befinner han sig då som prisutdelare bland sportidioter?

Äsch. Hade dem bara frågat mig hade jag ställt upp utan problem. Jag hade kunnat förbereda ett kick ass-tal med tillhörande dans. Så det så.

Det hade varit mycket mindre konstigt än Peter Harrysson.

Det är nog bäst att säga godnatt nu...

Go Zlatan! GO GO Zlatan!

Gå i frid/emma




Ingen kan se

Jag har landat i vardagens rutiner igen. Skönt. Jag känner en lättnad över att kylan är över, och myser lite av att det regnar. Ett steg närmare skinnjackan..

Jag är levande idag. Levande och taggad på en ny vecka.

Folk frågar vad jag gjort i helgen. Jag har varit ute, och sedan tagit det lugnt. Ingen lögn. Men att en utekväll för mig innebär morfin, illamående (kanske det gör för alla..) och en osund utmattning, det är det ingen som vet. Dock gillar jag hur det låter. "En utekväll och sedan chillat.".

En helt normal tjej som lever livet, är ytlig till maximal grad och som skrattar glatt. Den inre kampen är det aldrig någon som ser.

Jag gillar det.

Gå i frid/Emma


O yes we said

Söndag kväll och jag ligger och vrider mig i sängen. Aldrig bra att sova för länge en söndag morgon..

Jag mår inte bra. Jag genomförde kvällen igår, men det fick sig ett pris stämplat med rött. Jag blir nipprig. Är det någonting nytt på gång? Inbillar jag mig smärtan och börjar i och med detta bli knäpp på riktigt? Eller, är allting i sin ordning? Bara lite nerver som växer och hamnar i kläm. 

Jag börjar må illa. Magen vänder sig ut och in när jag tänker på allting. Jag blir trött, men samtidigt arg. Jag känner hur mina ögonbryn skrynklar ihop sig till en gräslig grimas. Jag får akta mig så att dem inte fastnar..

Jag tänker på dem där borta..Önskar att jag kunde få vara med om det där igen. Det där spännande och sprudlande. Lyckoruset.

Gå i frid/Emma


I'm outside

Gårkvällen blev bra trots allt, och då menar jag allt. Jag var en smetig kletig äcklig röra innan jag tog mig en drink. Sedan är det konstigt hur saker börjar ordna till sig, och när man föreslog lite barhäng istället för en danskväll var jag inte den som protesterade. Riktigt trevlig kväll.

Idag har jag bara glidit runt. Varit nere och muttrat lite på klockaffären som har tagit min älskade klocka som gisslan, ätit lite choklad och spelat monopol. Nu sitter jag och sorterar lite bilder att ha i min digitala fotoram samtidigt som ett SATC-avsnitt spelar i bakgrunden.

Bra söndag alltså.

Kram!

Gå i frid / EMma


Jag tänker att..

Jag har ont och mår illa. Varje steg är helt plötsligt nästintill outhärdligt. Jag blir genast trött och lättretlig. Jag stirrar på röran i mitt rum och vill gråta. Att skärpa till sig ligger inte nära till hands längre. Jag blir utmattad och ledsen.

Jag borde snart dra på mig kläder och måla på leendet, men stormen på insidan närmar sig snabbt snabbt.. Svarta moln drar in och lägger sig lågt. Bullrar. En blixt kan plötsligt lysa upp, men försvinner lika fort.

Jag vill kunna ignorera allt. Precis allt. Ta ett glas vin och vara piano. Programmera mig på autopilot och köra på, men istället skakar jag som ett asplöv och blir tokig av oro.

Jag drar på mig en genomskinlig top och tittar mig i spegeln. Mina bröst fyller som vanligt inte ut varken bh eller top. Alltså ser jag förvånandevis normal ut.

Jag tänker att ikväll får alkoholen vara mitt morfin. Jag måste få leva.

Gå i frid/Emma


Check

Min fredagskväll betyder soffan, let's dance, sova. Behöver inte nödvändigtvis bli den ordningen. Sova kan hamna lite varstans. Jag har ingen annan än mig själv att skylla, men jag hamnade alldeles för sent i säng igår. Jag hade ett videosamtal som jag liksom inte ville avsluta.

Trots min trötthet när klockan ringde imorse kände jag mig mer harmonisk (när min morgonilska blåst förbi.) än jag gjort på länge. Lugnad.

Jag både älskar och hatar det. Mest älskar.

Nu undrar jag om det inte är min lilla CC som hörs där uppe.

Hoppas ni får en fin kväll!

Gå i frid/Emma


Före, under och efter

Jag sitter i soffan och stirrar in i granen. Min kanin slajdar in på julgransmattan, och allting rasslar lite oroväckande. Jag tänker att skrället (läs: granen) har sett sina bättre dagar. Jag undrar också varför jag åt en bit pepparkaka. Magen gör ont.

Detta är i skrivande stund ungefär den nivån min tankeverksamhet ligger på. Jag gör små konstateranden men gör absolut ingenting vettigt.

Summa sumarus är att jag är slut som människa. Ikväll är det inget vin, det vill jag lova, utan bums i säng.

Gå i frid/Emma


Protected

Å hörrni nu har det ordnat till sig här. Efter ett glas vin blir allting bra.

På en torsdag. Det är då till att vara vild. Galen och tokig.

gå i frid / Emma



Winter winter winter

Godkväll får jag väl lov att säga. Här är allting bra. Frusen så in i bara helvete, men ett villigt erkännande kommer då det är enbart mitt eget fel. Kjol och strumpbyxor. Visserligen uggs på fötterna, men kjol och strumpbyxor.

Jag är dum.

Jaja. Nu ska jag ner och slänga på mig något skönare än jobbkläderna och sedan ska jag hem till kära CC för middag och vin. Den sista måltiden (lika dramatiskt som det låter) med min lilla snuttekusse innan han rycker in i lumpen.

Later

Gå i frid / Emma


Det är självklart som så

Godmorgon!


Gå i frid/Emma


Can you change this way

Om jag bortser från det där nedriga så har jag ingenting i mitt liv som jag borde må dåligt över just nu (om man även bortser från mitt stökiga rum och sådana där vanliga punkter som man alltid mår dåligt över). Jag har ett jobb, som jag älskar. Jag vet vad jag ska göra till hösten, vilket betyder att jag har en plan. Check. Jag har inget sår. Jag får träna.

Jag kan skratta utan att det är konstigt.

Jag får vara Emma.

Men varför (dagens fjärde) känns det fortfarande konstigt? Onaturligt? Underligt?

Det naturliga kluckandet ger mig en osäkerhetskänsla. Som om jag gör någonting förbjudet och fult. Jag får matt blick och en klump i magen när jag inser hur skadad jag blivit. Hur skadad jag är. Likgiltigheten har övergått i en ren och skär osäkerhet. Alla känslor är nya och jag får famla mig fram. Blir nervös och nipprig av minsta lilla.

Vad är skillnaden tänker ni? Bra fråga tänker jag.

Gå i frid/Emma



En vind genom hjärnan

Nedan följer tre Varför som snurrar i min hjärna. Såhär en tisdag. Efter lunch.

1. Varför alla (nästan utan undantag) turister ställer sig och fotar skulpturhelvetetSergels Torg? När man går ut från kontoret får man gå slalom runt japaner som står med systemkameran i högsta hugg. Är den speciell? Står den med i en guide över Stockholm, och i sådana fall, i vilket sammanhang? Jag tänker nu säga detta rakt ut, utan krusiduller. Den är rent överjävligt ful. Och Ospeciell. Vore jag turist skulle jag inte vilja ha den på min kamera.

2. Varför klänningen på H&M, som är för dyr för min plånbok just nu, befinner sig i skyltfönstret som jag ser varenda gång jag vrider mitt huvud åt höger. Well rub it in my face liksom.

3. Varför jag inte har långkalsonger under jeansen. Jag fryser häcken av mig. 

Gå i frid/Emma

(Jag har svar på den sista själv. Jag är korkad, men framförallt envis. Mamma har inte rätt.)




Not bad, not bad at all

Idag är jag en salig röra, från topp till tå. Förkyld, ont i halsen och ont där bak. Check, check, check. Trött och "bakfull" av pillrena från igårkväll. Frusen och torr i munnen.

Jag fick sådär på morgonkvisten, när familjen varken har tid eller ork för mitt hetsiga humör, ett utbrott på kylan. Skrek och gromade om att man inte kan klä sig som folk när det är såhär fruktansvärt kallt. (Jag drog iväg svordomar som inte lämpar sig här, men jag kan hinta om att apornas könsorgan var inblandade.) Väldigt irrationellt och onödigt, men precis vad jag just då behövde.

Såhär på jobbet känner jag mig betydligt lugnare. Jag tittar ut över Sergels Torg och myser lite. Min lila orkidée ser fin ut och jag älskar faktumet att den matchar mina naglar.

Hörs sedan!

Gå i frid/Emma


Fokuset ligger på is

Måndag morgon. Det var helt klart tungt när klockan ringde imorse. Man tror ju för bövelen inte att det är sant när man slår upp ögonen och knappt ser någonting. Snacka om att famla i mörker.

Nåväl. Efter en dusch och klet i fejjan såg jag väl ut som någon slags människa igen och kunde ta mig iväg till jobbet. I skrivande stund börjar jag undra om det är för tidigt att äta lunch 10.11. Jag är vrålhungrig. Byggarbetare börjar väl uta lunch vid denna tidiga timme? Jag förstår dem. Jag får dock vänta en timme till innan min grupp går iväg på sitt lunchtåg.

Nu ska jag hitta mitt fokus.

Gå i frid/Emma


I love how they say

Jag ligger och kollar på lite SATC-avsnitt såhär innan veckan drar igång. Jag har haft en bra helg. Lite fest, lite släkt och lite deg. Nice nice.

Veckan som kommer är det dock dags att säga hejdå till min kusin som rycker in i lumpen. Det kommer inte alls vara roligt.

Nåväl. Godnatt. Nu drar allvaret igång igen så mer bloggning utlovas. Om allt och inget. Som vanligt.

Gå i frid/Emma


Spårat

Igårkväll var jag ute på slarv i form av middag (sjukt impad av skillsen i köket) hos min kusin Hanna, drink på Skybaren och häng på Kvarnen. Helt otroligt rolig och trevlig kväll. Härlig kontrast till min utspårade nyårsfest. Herregud jag har inte berättat det för er nej..

Sju spyor i olika delar av huset har givit mig skräck för livet att ha folk med alkohol i mitt hus. Efter sisådär fyra upphittade pizzor började det nästan bli en sport. "Vart finner vi nästa? Fotbadet? Duschen? Sängen?" (Inte på påhittade ställen. Spår hittades på alla nämnda)

Jag ska nu sluta med kräkspratet.

Nyår var för övrigt rolig. Spårad. Men rolig. Alldeles för mycket folk. Men rolig.

När jag tänker efter var kvällen mer sjuk än rolig.

Kanske hörs vi senare. Kanske. Kanske inte.

Kram!

Gå i frid/Emma


I have a small talk

Nu har jag börjat jobba igen. Slut på lata dagar och sjukskrivning. Min lättnad över detta går inte att beskriva med ord. Det är bara en fantastisk känsla som fyller hela kroppen. Trots fortsatta utredningar, prover och fan och hans moster känner jag att det är nu det vänder.

Jag mår dåligt ibland. Jag skulle till och med kunna sträcka mig så långt som till att säga att jag mår skit ibland. Den psykiska smärtan är värst, och den kan ibland trycka på och göra att jag varken vill stiga upp, klä på mig, eller det värsta, se något bra med livet. Jag blir livrädd för allt. När detta händer är det numer väldigt tufft att ta sig ur det.

Detta vet vi redan.. Det jag ska komma till är dock att det är mer och mer sällan. Igårmorse kände jag för första gången på länge att jag kunde andas med lättnad. Det var inte mörkt på insidan. Det ända mörkret jag just då kunde se och känna var det naturliga utanför tågfönstret.

Att min kropp inte kommer hänga med helt och hållet på ett bra tag är fortfarande biten jag måste jobba med. Inte bryta ihop varje gång det blir ett litet bakslag.

Men med sjukdom eller icke, jag är på väg tillbaka. Med en plan och allt. Inte illa pinkat.

Gå i fird/Emma


I feel the pain

Gott nytt år på er! Så var vi inne på 2010. Som sagt, jag ber av hela mitt hjärta att detta blir ett bra år.

Jag börjar året med ett besök hos kirurgen imorgon. Hela dagen har jag gått runt och funderat på vad jag ska säga. Jag tänker på vad han kan tänkas fråga, och vad jag ska svara. Vad jag ska göra. Ska jag spela stark? Ska jag bryta ihop? Vad är mest effektivt? Egentligen vill jag bli arg. Visa hela min frustration. Visa hur arg jag faktiskt kan bli..

Men jag kan inte. Jag blir liten och rädd. Ödmjuk. Ger stränga blickar till min mamma när hon besrkiver min ilska. Blir fly förbannad när min pappa höjer rösten. Själv ler jag på de rätta ställena och ser allvarlig ut när det är tid för det. Jag lyckas aldrig samla ihop mig tillräckligt för att fråga relevanta frågor..

Till och med hos kirurgen, den som får betalt för att fråga hur jag mår, är fasaden det viktigaste att hålla ihop. Jag tillåter mig inte att visa hur jag mår. Jag skäms. Jag skäms över hur dåligt jag mår av min "sjukdom". Jag skäms över att jag inte kan bita ihop.

Gå i frid / Emma




RSS 2.0