Pain in the ass

Alla faser i livet innebär utmaningar. Oavsett vilken ålder man befinner sig i så finns det ju liksom någonting. Alla människor går givetvis igenom olika många prövningar, men alltid finns det något där. Problem med kompis på dagis eller killproblem i tonåren som gör dig sådär sårad så att hjärtat nästan sprängs. 
 
Någonting jag nu börjat inse (ska inte ta åt mig hela äran, jag har en skrynklare som varannan vecka lägger orden i mun på mig) är att tillsammans med att jag förändras gör även min sjukdom det. När jag var 13 år och gjorde min första operation ville jag dö pinsamhetsdöden. Jag. Hade. Opererats. I. Rumpan. Jag kunde lika gärna dö. Alltså att skolan fick köpa in speciella bord så att jag kunde stå längst bak i klassrummet då jag inte kunde sitta var bara så förödande att jag lika gärna kunde säga upp mig. Jag var inte ens den coola och populära tjejen som var opererad i rumpan. Jag var den lite småmulliga, finniga och töntiga tjejen som var opererad i rumpan. Med ståbord. Fattar ni grejen eller? 
 
När jag kom upp i tonåren, typ 16, då var det att hela tiden vara lite efter i skolan och missa tennislektioner som var det tuffa. Och den där särbehandlingen. Att lärarna alltid la huvudet lite på sned för att jag hade det jobbigt. I tonåren vill man vara som alla andra. Alltid.
 
Nu. Nu skiter jag i vad andra tycker, det har jag liksom fått glömma. Jag visar rumpan dagligen för gud och alla människor, och att tycka att det hela är pinsamt vore ännu mer förödande. Däremot tar den här fasen, likt som de andra, med sig utmaningar. Nu står jag istället inför vetskapen om att jag inte kommer kunna föda barn normalt. Om att min strävan efter att bli frisk, inte är samma frisk som för "alla andra". Dessutom har ju de tidigare åren givit mig men, och tagit bitar. Varje år och varje ny grej jag kommer att tänka på känns lite lite värre än saken innan. Och så är det ju. Man har alltid bara sig själv och sina egna erfarenheter att jämföra med. 
 
Men precis allt har varit en riktig jävla pain in the ass.. 

Horisontalt läge

Jag är tvingad till sängen en tid framöver. Jag har hela våren och sommaren haft spännande äventyr i den svenska sjukvården och jag kom i förrgår hem efter en liten sjukhusvistelse som resulterat i en ny operation. Så nu är det är jag, min slang från den bakre delen och tillhörande apparat som huserar tillsammans och jag kan inte mycket annat göra än att ge efter och ligga här. Orkar liksom inte annat. Och kan inte! Ni anar inte hur jobbigt det är med svans med apparat. 
 
Därför tänkte jag att det vore roligt att ta upp skrivandet igen. Så stay tuned för lite mer liv här inne! 
 
 
 

Kvällar som denna

Jag och en av mina bästa vänner Lovisa var för tre år sedan på besök hos hennes pappa i Aten. Vi latade oss, gjorde staden, åkte på dagsutflykt till Mykonos och hade det precis sådär bra som det liksom knappt går att ha.
 
En kväll minns jag kristallklart. Vi tog oss efter middagen ner till en utomhusbio där de visade Sex and the city 2. Inne på bion fanns det en bar, och jag var snabb som attan att köpa en bacardi breezer watermelon. Och där satt vi i dryga två timmar. Kollade på bio utomhus, såg greker komma och gå. Snacka och fnittra. Ta en paus mitt i för att rasta hunden. Resa sig upp för att köpa mer popcorn eller öl. 
 
Den kvällen drömmer jag om nu. Det är alltid olika kvällar. Sådana där lyckliga stunder som aldrig glöms bort. Sådana där lyckliga stunder som jag vid sådana här tillfällen känner mig så ofantligt långt borta från. Det känns så märkligt att det var jag som upplevde det? Var jag verkligen sådär glad då? Fick jag uppleva den lyckan? 
 
Kvällen kommer och likaså smärtan. Både den psykiska och fysiska. Den fysiska är på något sätt lättare att trycka bort, är van, men min "psykiska värk" är något jag aldrig lyckas acklimatisera mig till. 
 
Imorgon ska jag till DS. Till en läkare som sist ville ha upp mig i en gynokologstol för att titta på såret som sitter i ryggslutet. Mitt fötroende för denna kvinna är inte sådär superstort. Därför är inte hoppet det heller. 

Slut som artist


 
 
Jag pinnar på bäst jag kan. Jag går i skolan, äter och sover. Jag lever rätt normalt. Det enda undantaget är väl att jag egentligen inte orkar.
 
Jag har de senaste veckorna försökt styra upp min tillvaro bäst det går. Anmält mig till distanskurser hit och någon helgkurs dit. Allt för att inte hamna i den där vidigra likgiltigheten att ingenting spelar roll. Ni vet det där jag hatar? Jag har hanterat den här nya situationen på ett ofantligt rationellt sätt. Jag har hållit mig konstigt lugn, och bara fixat, trixat, mailat och ringt. Jag börjar dock inse att det inte är jag som har hanterat allt det här. Det är någon maskin inne i mig som automatiskt har slagits på och bara kört rätt in i kaklet. Någon försvarsmekanism antar jag? Som liksom försöker göra allt det här för att jag på något vis ska känna att det är mina egna val och mitt liv. 
 
För det är ju det? Hur jag än vänder och vrider på det, kommer jag alltid fram till att det här är mitt egna liv. Ingen annans. 
 
Och även om jag önskar att jag just nu kunde plocka bort vissa delar och hiva dem på tippen, så är det väl i det långa loppet ingen superidé. 
 
Jag tror jag behåller alla delar och försöker hantera dem istället. Vissa delar får läkarna ta hand om, och den största delen får den nya skrynklaren snart sätta tänderna i. Lyckos henne va? 
 
 
 
 

24-års-bowling

Ikväll har jag varit iväg och firat min kompis Anni som var den första i gänget att fylla 24 för några veckor sedan. Vi käkade middag på en restaurang (där jag bara btw sådär åt den godaste Moules frites ever) och sedan svängde vi våra lurviga på en bowlingbana, som var fantastiskt roligt. Framförallt eftersom jag råkade vinna.. 
 
Jag har varit på ett himla dåligt humör ungefär hela dagen, så jag var inte alls pigg på att ut och socialiera mig, men det var nog det bästa jag kunde göra, för jag har haft en perfekt kväll. 
 
Godnatt på sig! 
 
 
 
 
 
 
 

Långhelg utan baksmälla

 
 
 
Det är ett jävla flängande på mig. Jag är tillbaka i Täby igen. For in här hemma på det allra sämsta humöret efter en ocharmig tur med SJ sträckan Västerås - Stockholm. 
 
Alltså människor ibland? Jag kokade något förskräckligt av ilska när jag till slut fick ta mig av det där åkfordonet. 
 
Nu är det i alla fall långhelg då vi är lediga från skolan imorgon och på måndag. Det är ju bra! Jag gillar långhelger, och jag har en massa kul saker inplanerade som jag tänker dela med mig av. Dock kommer det inte hända något som kan resultera i en baksmälla, för fy vad hemskt det var förra helgen. Kommer vara traumatiserad för all framtid. 

Lilla Leo

Ni förstår mina vänners hund har gått bort idag. Jag tänker på hela familjen Engman, och vet att lilla Leo har det fantastiskt i hundhimlen, för han är utan överdrift en av de charmigaste och bästa hundarna i världen. Engmans var ungefär de första av mina vänner som skaffade hund där för 12 år sedan, och därför har han alltid varit himla speciell. Å hörrni Engmans. Ni gav Leo det bästa hundlivet en vovvsing någonsin kunde önskat sig. 
 
Det här får mig att sakna min lilla galning där hemma i Täby. Jag vill pussa, krama, gosa, leka, promenera och göra allt sådant där som han gillar varenda sekund som jag kan. 
 
 
 
Djur är det bästa som finns i ett människoliv. I alla fall enligt mig. Utan Conrad skulle jag inte stå på benen just nu, och innan honom var det min älskade kanin Tilda som höll mina fötter rullandes. Conrad är det enda som i skrivande stund hindrar mig från att stupa och ge efter för alla negativa känslor och tankar som jag känner dansar runt och vill slå fäste. Det låter kanske helt sjukt, och det är möjligt att det även är, men den harmonin jag kan känna när jag är ute och går med honom och ser honom springa, eller när han ligger med huvudet i mitt knä, den harmonin känner inte jag någonannanstans. 
 
Och jag tar emot all harmoni jag kan få. I need it! 
 

Mitt i allt elände

 
 
 
Det en himla tur att jag inte har ett liv som tillåter att jag enbart ligger i sängen. För det är vad jag vill göra. Hela tiden. Dag och natt. Där är jag trygg. 
 
Jag försöker hålla mig fast i hjälp jag kan få från smärtläkare, kirurger och psykologer, och jag ska såklart ta den hjälpen också, men helst av allt vill jag ligga i sängen. Det är enklare. Att tänka på ny psykolog, ny läkare och en ny tillvaro gör mig så ofantligt trött och rädd. Samtidigt vill jag inte ha det som jag har det nu med ett liv som bland annat innefattar studier som jag inte egentligen inte orkar med, och en kropp som ganska snabbt bryts ner bit för bit. Typ. Det är en viss överdrift som är till resultat av mitt ständiga katastroftänk, men det känns så. I alla fall just nu. Det gör ont och jag är trött. Så fruktansvärt himla trött. 
 
Och räcker inte det för att jag ska få ligga i sängen mest hela tiden? Va?
 
Nej det gör ju inte det. Och tack gode jävla gud för det. För det är ju inget liv. Och det vill jag ju ändå ha. Mitt i allt elände. Ett liv! Ett bra sådant, till råga på allt. 

24 februari

 
Vilka superdagar jag har haft. Min syster och jag hade det jättemysigt i Västerås där vi åt på restauranger, var på bio, shoppade och bara tjitt-tjattrade som aldrig förr. I fredags åkte vi hem till Täby igen, och på kvällen var jag på äventyr ute i Hässelby för middag hos Jens och Hanna. Efter middagen och några vinflaskor åkte jag och Hanna in till stan för att möta upp Jens och hans vänner som var och svirade. 
 
Igår mådde jag som förtjänat. Herregud vad fruktansvärt det var. Jag blev "frisk" lagom till melodifestivalen då vi hade systrarna Andersson på middag och schlagerfest. Idag har jag varit ute med hund och familj på Djurgården för att låta Conrad springa av sig i en stor hundgård.
 
A ni hör ju? Jag har det ju ändå himla bra ibland. 
 
 
 
 
 
 
 
 

Mi hermana

Min syrra är här! Jippieyey. Imorse åt vi världens bästa långfrukost, gick därefter upp till skolan för en liten rundvandring, och plugg för min del, och sedan blev det en liten tur på stan innan vi båda behövde ta en powernap. 
 
Snart ska vi iväg på tjejmiddag på Jensens. 
 
Vilken Västerås-dag va? 

Ingen Leila, en Emma

 
Jag försökte mig på att göra cupcakes idag för att få lite glam i livet, men efter min lilla upplevelse i köket måste jag nog inse att jag mer en Emma Lindholm än en Leila Lindholm. Alltså. De är så fula så att jag skrattar på mig. Jamen ni ser ju? 
 
A. Hedda ska få smaka på dem imorgon i alla fall. Jag tjuvsmakade en, och smaken är det inget större fel på. Tack och lov.
 
På onsdag kommer min lillasyster på besök. Vad bra det kan vara ibland. Och sen ibland inte alls bra. Upp och ner, ner och upp. 

Söndag

Jag sitter och myser i ena hörnet av soffan, och Conrad ligger på mammas finkuddar i det andra. Jag är himla nöjd att han inte vill gå ut  just nu för vädret är ju inte särskilt upphetsande.
 
Dock måste jag ta mig ur det här hörnet snart för att piffa till nunan lite, och framförallt ta mig ur den här alldeles för sköna randiga tröjan som jag typ bor i numer. Jag ska in till stan för lite shopping och  middag med en kompis innan jag ska ta mig tillbaka till Västerås. 
 

No bangs

 
 
Jag tog äntligen tag i sak och gick och klippte mig i morse. Sådant där är jag duktig på att skjuta upp, och särskilt efter ett besök för ett år sedan då jag kom ut från frisören med en icke önskvärd lugg. Dagen innan skolan skulle börja igen. Å. Den paniken. Alla passar inte i lugg förstår ni. 
 
Men idag är jag nöjd! Ingen lugg! 

Alla hjärtans dag

 
A, jag vet inte riktigt det här med alla hjärtans dag? Det är inte riktigt min grej. Jag är mycket bra på att uttrycka och visa alla sorts känslor, men som jag sagt förut, när det kommer till kärlek och att visa sådana emotionella historier blir jag helstressad! Därför brukar jag vara duktig på att ignorera, och faktiskt även med flit glömma bort den dagen, och då inte för ångesten att jag är singel, utan för att jag helt enkelt blir nervös av alla hjärtan, människor som använder ordet kär och annat trams. 
 
Men igår hade jag det himla bra. MIn syster hade fixat med skaldjur och lax, mamma och jag drack ett glas vin, och sedan hade vi tre tjejkväll med filmen Valentines Day då vi åt varsitt vaniljhjärta. Mysigt va? 
 
 
 

Ett ensamt jag är inget bra jag

Nu lämnar vi min dåliga stämning och den här dagen bakom osss. Deal? Mina känslor är där de är, och jag har haft en pissdag, men nu får jag skärpa till mig. Såhär kan jag inte hat. Imorgon har jag ett möte med studievägledaren för att på något sätt försöka styra upp tillvaron, och sedan åker jag hem till Täby igen. Ett ensamt jag är inget bra jag, och jag behöver min familj.
 
Med familj menar jag mamma, pappa, Jenny, Conrad, Martin och Carro. Det är min familj. De allra bästa jag har, och som liksom alltid vet vad jag behöver för att bli lite lite varmare inombords. Conrad har det ju helt klart lättast i det där gänget. Han behöver ju bara visa sig. De andra får anstränga sig lite mer än så.. 
 
 

RSS 2.0